tisdag 28 februari 2012

Jazza och fåna sig

När journalisten Ester Blenda Nordström år 1914 wallraffade som piga och skrev en reportagebok om detta, En piga bland pigor, kunde hon knappast ana att hennes reportage skulle ge uppslag till en vansinnigt tramsig stumfilm 1924.

En bortskämd flicka (Magda Holm som spelade flickan i frack) som "jazzar och fånar sig" enligt hennes mer seriöösa fästman bestämmer sig för att ta plats som piga för att bevisa att hon visst klarar sånt.
Sen följer en buskisbeskrivning av landsbygden full med snusiga drängar som tvättar sig en gång i veckan vare sig det behövs eller inte, grisar som rymmer och logslagsmål på lördan.

Behållningen med filmen är snarast beskrivningen av den sorglösa tillvaron hemma i Stockholm innan.
En otroligt ung Margit Manstad (hon har inte ens hunnit skaffa sig vamp-bob) går omkring i overall och målar trädgårdsmöbler på tomten medan hennes latare syster (Magda) stiger upp tidigast vid lunchtid och hinner bada, gymnastisera, träna boxning och kamma sin knähund mothårs medan hennes stackars fästman väntar i vardagsrummet och kedjeröker. Fästmannen är en stilig konstnär och spelas av Carlo Keil-Möller, tillika filmens tvivelaktige manusförfattare. När hans fästmö äntligen har behagat lämna sovrummet, långt efter att han har ruttnat och dragit, går hon till det fashionabla Jazzils och dansar med den lokala jazzapan (fästmannens ord), en lång, mager, mörk charmör som driver fästmannen till vansinne. I en minnesvärd scen lyckas den senare genskjuta den förre inne i en bil och ge honom ett kok smisk på stjärten, inte det enda inslaget av fysik humor i filmen, men det bisarraste.

Han återförenas med sin fästmö i rollen som piga ute på landet, där han fascinerat ser på, liggande dekorativt i gräset, medan hon suger ut giftet ur såret på en annan piga som blivit ormbiten. Sen firar dom midsommar med bönderna och han får en midsommarstång i huvudet. Slutet gott, allting gott.

När man sett så mycket stumfilm som man har, och definitivt de flesta mer välkända och välrenommerade, är det roligt att bli påmind om att det alltid finns något obskyrt och underhållande missfoster till film man inte ens kände till kvar att se.

Inga kommentarer: